Jo så är det
Då var jag här IGEN då, har blivit en jävla massa skrivande idag. Så mycket tankar, men så få ord. Det är så sinnessjukt, tack och lov fick jag prata av mig med min älskade fröken idag. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Konstig nog är vi jävligt blödiga justnu och ofta kommer vi in på just förhållanden, om hur dem ska vara och hur det har vart tidigare. Man kan inte förstå hur man har levt, vilka pojkar, grabbar och män man har träffat på bara några få år. Allt från dem mest gudomliga till helvetets skapelse, jag lyckas aldrig finna den personen som är mitt emellan. Det är antingen eller, svart eller vitt. Varför blir det så? Jag tror jag är jävligt petig också, men, det är så det ska vara. Only the best is good enough!
Är han för mesig och ger mig ALLT jag vill ha, så drar jag för det är inte kul, det blir helt enkelt för mycket.Intensiva träffar där man åstadkommer med noll! Det blir inget motstånd, ingenting att bråka och försonas för efter. Bara samma gamla visa in och ut, han håller med hit och dit och har ingenting eget att tycka och tänka. Visserligen kan det vara skönt att ha någon sådan ibland, någon man bara kan släppa ut allt på. Som bara tar skiten, men sen ger så jävla mycket även när det är rough.
Det skulle jag vilja kalla stabil, en gång för längesedan så hade jag det så. Och jag mådde som en prinsessa, men det blev för mycket tillslut. Men sen om han istället är motsatsen, han bryr sig inte, han är ute, han är våldsam hit och dit, så vill jag inte ha det heller. Det blir plötsligt för mycket åt det andra hållet. Det är sjukt så krånglig jag är .. Jag har done both, och inget funkade. Det jag vill är att ha en person som kan mixa dem två olika sidorna. Vara mysig och jättegullig när jag behöver det som mest, när allting är tråkigt, en person som man kan babbla med allt om och som konstant finns där i ur och skur. Men samtidigt har den mer explosiva sidan så man har något spännande att längta efter! Jag skulle vilja kalla det en dominant toffel, det är nog det perfekta ordet för den jag vill ha, som jag vet att jag kommer kunna fungera med! Jag garanterar att denna "Mr Big" skulle kunna hantera mig också, som den explosiva, impulsfreaken jag är. Skenet kan bedra, men jag vill så mycket och det är därför sådant händer. Det suger, men samtidigt så har jag bättrat mig på senare dagar. Man lär sig alltid någonting nytt, varje dag!
Men något som återkommer när man talar om just personer från det andra könet, så är det att alla är i stort sett likadana! Det kvittar om han är 15, 25 eller 35+, det är tråkigt. MEN tack och lov är inte jag personen som gråter floder för någon, oavsett vem det är. Passar det inte så är det bara tack och adjö. Passar det inte mig så tackar jag för kaffet och sen är det bra. Nä, herregud vad det blev mycket.
Det kom nog efter allt drama i SATC .. fick tankarna att snurra men också det att jag hade världens "pojkvänssnack" med min moder idag, helt sinnessjukt vad rätt den människan har! Jag har haft fyra personer som har betytt dundermycket för mig. Dem andra har bara kommit in och gått lika fort, och så kommer det fortsätta vara.
MEN vem är MIN Mr big, han som har den största någonsin möjliga plats i mitt hjärta oavsett vad?! Jag söker inte, men man börjar undra. Finns han verkligen, den perfekta mannen? Det skulle jag inte vilja säga, men bra jävla nära kan man komma. Det kan jag vilja lova :)
PUSS
Är han för mesig och ger mig ALLT jag vill ha, så drar jag för det är inte kul, det blir helt enkelt för mycket.Intensiva träffar där man åstadkommer med noll! Det blir inget motstånd, ingenting att bråka och försonas för efter. Bara samma gamla visa in och ut, han håller med hit och dit och har ingenting eget att tycka och tänka. Visserligen kan det vara skönt att ha någon sådan ibland, någon man bara kan släppa ut allt på. Som bara tar skiten, men sen ger så jävla mycket även när det är rough.
Det skulle jag vilja kalla stabil, en gång för längesedan så hade jag det så. Och jag mådde som en prinsessa, men det blev för mycket tillslut. Men sen om han istället är motsatsen, han bryr sig inte, han är ute, han är våldsam hit och dit, så vill jag inte ha det heller. Det blir plötsligt för mycket åt det andra hållet. Det är sjukt så krånglig jag är .. Jag har done both, och inget funkade. Det jag vill är att ha en person som kan mixa dem två olika sidorna. Vara mysig och jättegullig när jag behöver det som mest, när allting är tråkigt, en person som man kan babbla med allt om och som konstant finns där i ur och skur. Men samtidigt har den mer explosiva sidan så man har något spännande att längta efter! Jag skulle vilja kalla det en dominant toffel, det är nog det perfekta ordet för den jag vill ha, som jag vet att jag kommer kunna fungera med! Jag garanterar att denna "Mr Big" skulle kunna hantera mig också, som den explosiva, impulsfreaken jag är. Skenet kan bedra, men jag vill så mycket och det är därför sådant händer. Det suger, men samtidigt så har jag bättrat mig på senare dagar. Man lär sig alltid någonting nytt, varje dag!
Men något som återkommer när man talar om just personer från det andra könet, så är det att alla är i stort sett likadana! Det kvittar om han är 15, 25 eller 35+, det är tråkigt. MEN tack och lov är inte jag personen som gråter floder för någon, oavsett vem det är. Passar det inte så är det bara tack och adjö. Passar det inte mig så tackar jag för kaffet och sen är det bra. Nä, herregud vad det blev mycket.
Det kom nog efter allt drama i SATC .. fick tankarna att snurra men också det att jag hade världens "pojkvänssnack" med min moder idag, helt sinnessjukt vad rätt den människan har! Jag har haft fyra personer som har betytt dundermycket för mig. Dem andra har bara kommit in och gått lika fort, och så kommer det fortsätta vara.
MEN vem är MIN Mr big, han som har den största någonsin möjliga plats i mitt hjärta oavsett vad?! Jag söker inte, men man börjar undra. Finns han verkligen, den perfekta mannen? Det skulle jag inte vilja säga, men bra jävla nära kan man komma. Det kan jag vilja lova :)
PUSS
Kommentarer
Trackback
