Det tar emot att säga

Men reality always strikes back. Hemsk känsla ju, eller så är det bara för att jag har världens söndags/panik-ångest. Var ju hemma väldigt ... sent inatt, gick och la mig efter att solen hade gått upp. Usch och fy, hemskt. Sov dock inte allt för länge tack och lov. Egentligen hade jag velat sova en heeeel vecka för att bara rensa alla tankar och feelings. Eller göra något annat än att stå i samma spår och bara glo.

Fick dock nyss ett mycket fint erbjudande, och jag HOPPAS verkligen att det funkar. Då är min sommar komplett, jag behöver inte tänka. Åh, nu vill jag bara.. Håll en extra tumme för mig ;) då är jag istället tillbaka i Juli. Mhmm

Jaja, från det ena till det andra bara sådär hux flux, jag har sån deja-vu känsla. Att detta har hänt förut, samma känsla hade jag när jag lämnade familj, vänner och pojkvän i 08 för snart fyra år sedan. NÄ, fuckit. Jag pallar inte, jag ska till Blekinge på söndag. Orkar inte hänga läpp, dessutom får jag åka hem snart igen, även om det kanske blir i två dagar nu dock :( Men det är ändå lite! Jag kommer ju komma tillbaka, någongång i framtiden! Jag kan inte se så långt framåt, jag måste ta dagen som den kommer, se vad som händer, vilka dörrar som öppnas! Tänker du långtlångt fram så missar du dessa dörrar på vägen eftersom du redan har något du tror du vill, jag vill inte ha det så. Gillar planering, men inte för min framtid. HUR och VAR jag ska leva mitt liv bestämmer jag själv, och det gör jag när jag tycker det passar. Vill jag längre fram så tänker jag längre fram i sinom tid!

NÄ USCH vad deprimerad jag låter, så är inte fallet. Jag är trött och gnällig, vill massor men nähäääää! Nu väntar duschen

Pyssen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0